Högt blodtryck, även kallat hypertoni, innebär att trycket i blodkärlen är förhöjt över normala värden. I Sverige anses blodtryck över 140/90 mmHg som högt. Tillståndet är farligt eftersom det långsiktigt kan skada hjärta, hjärna, njurar och blodkärl, vilket ökar risken för hjärtinfarkt, stroke och njursjukdom.
Högt blodtryck kallas ofta "den tysta dödaren" eftersom det sällan ger tydliga symtom i början. Viktiga riskfaktorer inkluderar:
Svensk sjukvård erbjuder flera effektiva läkemedelsgrupper för behandling av högt blodtryck. ACE-hämmare som Enalapril och Ramipril hjälper blodkärlen att slappna av. ARB-blockerare som Losartan och Candesartan verkar på liknande sätt men med färre biverkningar för vissa patienter.
Betablockerare som Metoprolol och Atenolol sänker hjärtfrekvensen och minskar hjärtats arbetsbelastning. Kalciumkanalblockerare som Amlodipin och Nifedipin vidgar blodkärlen, medan diuretika som Hydrokloriazid och Furosemid hjälper kroppen att bli av med överflödig vätska.
Enligt svenska riktlinjer är livsstilsförändringar grundläggande i behandlingen. Detta inkluderar regelbunden fysisk aktivitet, viktminskning, minskat saltintag, begränsad alkoholkonsumtion och rökstop. Läkemedelsbehandling inleds vanligtvis när blodtrycket överstiger 140/90 mmHg trots livsstilsförändringar.
Hjärtsvikt innebär att hjärtat inte kan pumpa tillräckligt med blod för att tillgodose kroppens behov. Det finns två huvudtyper: hjärtsvikt med reducerad ejektionsfraktion (HFrEF) där hjärtats pumpförmåga är nedsatt, och hjärtsvikt med bevarad ejektionsfraktion (HFpEF) där hjärtat blir styvt och har svårt att fyllas med blod.
Vanliga orsaker till hjärtsvikt inkluderar kranskärlssjukdom, högt blodtryck, hjärtklaffsjukdom och kardiomyopati. Typiska symtom är:
Svensk kardiologisk behandling av hjärtsvikt bygger på evidensbaserade läkemedel. ACE-hämmare och ARB-blockerare utgör ofta grunden i behandlingen genom att minska belastningen på hjärtat. Betablockerare som Bisoprolol och Carvedilol förbättrar hjärtats funktion och överlevnad.
Diuretika, både loop- och tiaziddiuretika, är centrala för att kontrollera vätskebalansen och lindra symtom. Aldosteronantagonister som Spironolakton förbättrar prognosen, särskilt vid svår hjärtsvikt. SGLT2-hämmare som Dapagliflozin har visat sig minska risken för sjukhusinläggning och förbättra livskvaliteten.
Regelbunden uppföljning inom svensk sjukvård är avgörande för framgångsrik behandling av hjärtsvikt. Detta inkluderar kontroll av hjärtfunktion, njurfunktion, elektrolytbalans och läkemedelseffekter. Patienter får ofta träffa hjärtsviktssköterskor som ger utbildning om egenvård, symtomövervakning och vikten av att följa ordinerade behandlingar för optimal livskvalitet och prognos.
Kranskärlssjukdom uppstår när kranskärlen som försörjer hjärtmuskeln med syre och näring blir förträngda eller blockerade av ateroskleros. Angina pectoris är bröstsmärtan som uppkommer när hjärtmuskeln inte får tillräckligt med syre, vanligtvis vid ansträngning eller stress.
De viktigaste riskfaktorerna inkluderar högt blodtryck, förhöjt kolesterol, diabetes, rökning, övervikt och inaktivitet. Förebyggande åtgärder omfattar regelbunden fysisk aktivitet, hälsosam kost, rökstopp och kontroll av blodtryck och blodsockernivåer.
Vid akut angina används nitrater som nitroglycerin för snabb lindring. Långsiktig behandling inkluderar:
Sök omedelbar vård vid ihållande bröstsmärta som inte försvinner med vila eller nitroglycerin, smärta som strålar till arm, käke eller rygg, andnöd, kallsvetningar eller illamående. Ring 112 vid misstanke om hjärtinfarkt.
Förmaksflimmer är den vanligaste hjärtrytmrubbningen där förmaken slår oregelbundet och ofta snabbt. Andra arytmier inkluderar förmaksfladder, ventrikulära extrasystolor och supraventrikulär takykardi. Symtom kan vara hjärtklappning, andnöd, trötthet, yrsel eller bröstsmärtor.
Förmaksflimmer ökar risken för stroke eftersom oregelbunden hjärtrytm kan leda till blodproppsbildning. CHA2DS2-VASc-poängen används för att bedöma strokerisk baserat på ålder, kön, diabetes, tidigare stroke, hjärtsjukdom och andra faktorer.
Behandlingen fokuserar på att kontrollera hjärtfrekvensen, återställa normal rytm och förebygga blodproppar:
Patienter på warfarin behöver regelbundna INR-kontroller för att säkerställa optimal antikoagulation. Målet är vanligtvis INR 2,0-3,0. Nyare antikoagulantia kräver inte rutinmässig monitorering men regelbunden uppföljning av njurfunktion och leverprover rekommenderas.
Höga blodfetter är en av de viktigaste riskfaktorerna för hjärt-kärlsjukdom. Förhöjda nivåer av kolesterol och triglycerider bidrar till utvecklingen av åderförkalkning genom att bygga upp plack i blodkärlen, vilket kan leda till hjärtinfarkt och stroke.
Enligt svenska behandlingsriktlinjer bör LDL-kolesterol vara under 2,6 mmol/L för lågriskpatienter, under 1,8 mmol/L för måttlig risk och under 1,4 mmol/L för högriskpatienter. För personer med etablerad hjärt-kärlsjukdom rekommenderas ofta än lägre målvärden.
Statiner utgör förstahandsbehandling vid dyslipidemi och omfattar läkemedel som Simvastatin, Atorvastatin och Rosuvastatin. Vid otillräcklig effekt kan Ezetimib läggas till som kombinationsbehandling. PCSK9-hämmare som Evolocumab och Alirocumab används vid svår dyslipidemi eller statinintoleranse. För patienter med höga triglycerider kan fibrater vara aktuella.
Kostråd inkluderar minskat intag av mättat fett, ökat intag av omega-3-fettsyror och fiberrika livsmedel. Regelbunden fysisk aktivitet och viktnedgång vid övervikt är också centrala komponenter i behandlingen.
Blodproppsförebyggande behandling är avgörande för att minska risken för hjärtinfarkt, stroke och andra trombotiska komplikationer hos patienter med hjärt-kärlsjukdom. Behandlingen syftar till att förhindra bildandet av farliga blodproppar i artärer och vener.
Det finns två huvudkategorier av blodproppsförebyggande läkemedel:
Valet av läkemedel baseras på individuell riskbedömning där faktorer som ålder, tidigare hjärt-kärlhändelser, förmaksflimmer och blödningsrisk vägs in. Trombocythämmare används främst vid arteriell trombosprofylax, medan antikoagulantia är förstahandsval vid förmaksflimmer och venös tromboembolism.
Regelbunden uppföljning är nödvändig för att övervaka behandlingseffekt och upptäcka biverkningar som blödningar. Interaktioner med andra läkemedel och kosttillskott måste beaktas, särskilt vid Warfarin-behandling. Behandlingstiden varierar beroende på indikation och kan vara livslång eller tidsbegränsad.
